Strandromantik och 20 dagar i Wadi Musa

Fem dagar ensam i Jordanien och jag saknar Anna så det svider och värker. I tre veckor har vi umgåtts exakt varje dag – vaknat och somnat bredvid varandra, skrattat, fisit, gråtit lite grann men grälat förvånansvärt lite. Nu vänner, är jag ensam kvinna på resande fot i Mellanöstern. Det låter spännande och det är det väl också, lite väl spännande ibland för en finne med lätt socialfobi. En utmaning som heter duga. Jag skriver listor med tre saker som gjort mig glad varje dag för att hålla mig på fötter – i ärlighetens namn längtar jag hem och jag saknar mina människor. Men å andra sidan, när man står barfota i varm ökensand och lyssnar på tystnaden, då är det rätt häftigt att finnas i livet.

Sedan fem dagar tillbaka bor jag hos en konservativ beduinsk familj i öknen Wadi Rum och hjälper till med deras turismverksamhet. Sporttightsen är för utmanande, armarna ska täckas. Jag har fått lära mig att man som kvinna inte heller får skratta för högt – men det gäller nog bara bland främlingar. Kvinnorna i familjen är högljudda och växlar mellan skrik och sparkar till skratt och kramar. Jag har fått ett nytt namn, Ruwan heter jag här, och välkomnas som en del av familjen. Igår åt jag för första gången en måltid med enbart händerna som redskap – ris med kyckling som jag försiktigt petade bort. “Vegetariskt” kan i den här delen av världen innebära ris med kycklingssås utan kyckling – jag skrattar åt diskussionen på hemmafronten som gäller om det är moraliskt av snabbmatskedjorna att tillaga veganska hamburgare i samma ugn som de vanliga.

Men för att inte gå händelserna i förväg – för jag har dåligt med internet här och låser ogärna in mig med datorn i min ovilja att uppfattas som otacksam – så kan vi ta en snabb titt på veckorna i Wadi Musa med Anna. Världens bästa Anna.

I stallet där Anna och Abdallah krigar om vem som kan röka flest cigg på en dag (jag tror ändå Abdallah vann samtliga fighter med sina tre paket). Abdallah som gärna är lite för närgången så fort han får chansen. Som är snäll och gullig men helst på en armlängds avstånd.

Den högdräktiga åsnan får jobba på som vanligt trots att en unge nalkas i dagarna.

Noor, den kaxiga och lata med mycket energi att protestera.

Sofiana som vi räddade från svälten. Hon som tog mitt hjärta med storm. Lilla rädda busiga.

Vi rider i öknen och det börjar bli höstvinter – den varje dag så blåa sommarhimlen är de sista dagarna molntäckt, och det blåser kallt mellan bergen. En dag besöker vi Petra, såklart. Det blir en minnesvärd upplevelse. Petra är mycket större än jag väntat mig. Det tar timmar att vandra genom hela området, och bekväma turister som vi är tar vi långa vatten- och tepauser. Det är välbevarat och majestätiskt. Åk dit!

Jag är resruffig och tar en selfie för att illustrera. Vi träffar Mohammed med kajal som har en tatuering från Egypten. Han som jobbar i Petra med turisterna på dagarna och säljer hasch på kvällarna.

Anna min Anna!

Två dagars strandhäng i Aqaba med utsikt över Israel, Egypten och Saudiarabien -på en och samma gång. En mäktig upplevelse. Aqaba som en gång var en stor kuststad, men som reducerades till hälften då Israel invaderade på 60-talet. Fortfarande äger många av den äldre generationens jordanier hus på den israeliska sidan, men de nekas tillträde.

Anna får röka filtret då min kamera strular. Med tio år på nacken är den inte lika kvick längre, och bilderna blir bleka i jämförelse med verkligheten. Men jag har börjat uppskatta blekheten som ger en analog känsla, dämpade svärtade skuggor.

Fast man inte ska fotografera folk utan kläder kan jag inte låta bli – jag fascineras så mycket av bleka dallrande kroppar på turiststränder. Medelklass utan stil och eftertanke – det är så jävla gulligt på något sätt.

Det bor en lång orm på havsbottnet under bryggan – säkert lika lång som jag. Men den attackerar inte människor. Vi får mata fiskarna för strandvakten är kär i oss. Jag saknar det nu, att självsäkert gå bredvid Anna, inte behöva fundera över utomståendes blickar, det är hon och jag.

Beach baren är stängd trots högsäsong, kanske för att det är mitt i veckan. Men vi beställer två enorma och fruktansvärt starka drinkar och blir packade mitt på dagen. Vi har ju inte druckit mycket under våra veckor i Mellanöstern direkt, och alkoholtoleransen har tackat för sig vad det verkar. Simmar i poolen, skvätter vatten, skrattar åt håriga armhålor (våra egna).

Sen röker vi på balkongen, ligger nakna i sängen, twerkar (jag), kollar youtube (Anna). Går ut och äter middag i jordansk anda – bröd och tabbouleh, hummus, linssoppa, diverse röror. Anna äter friterade räkor och pommes, hon uppskattar att få äta med kniv och gaffel. Jag har glömt hur man gör och slänger dem över bordet.

Och så far vi på roadtrip med nyfunna vänner men lessnar ganska snabbt på dem. Vi diskuterar religion och kultur, fritidsintressen, drömmar, familj.

en lördag i jordanien

Lördag i Jordanien för två veckor sedan.

Vi satt på golvet i stallet och intog lunch med händerna. Vid det här laget är vi så vana att det börjar kännas onaturligt att äta med bestick, men för två veckor sedan blev jag ännu slagen på fingrarna “keep to your side of the bowl!” Vi åt galaya som vi gör var och varannan dag här. Tomater och lök ihopkokade med bönor – foul – som man skopar upp med bröd.

Efter lunch hjälpte vi Abdallah, som bor i stallet och sköter om djuren, och hans bröder att plocka oliver. Benen värkte viligt mycket efter några timmar, men nyhetsvärdet i aktiviteten underlättade.

Gubbarna ropade på arabiska till varandra. Jag lärde mig att oliv på arabiska är zaytun. De är ivriga att lära en språket, som tur är. När grannarna bjöd in oss på te en av våra första dagar drog de med oss runt i huset och pekade: Juice, azir. Kaffe, gawha. Svart te, chai aswad. Hur mår du, keef halak?

 

 

Getterna betade löst bredvid olivträden. “How come they don’t run away?”, frågade jag förundrat. Nu är jag inte så ovan vid den synen längre. När man är ute och rider får man räkna med att navigera bland diverse tama djur som får beta fritt i öknelandskapet – getter, åsnor, kameler, hundar.

Lagom till solnedgången skulle getterna vallas hemåt genom öknen. Det var häftigt – de följde efter gubbarna utan pådrivning och stannade på kommando.

Abdallah hoppade upp på en förskräckt Remaz och brände av ett varv mellan bergen.

Jag gosade med Elouise, och sedan gick solen ner. Solen går ner så fort här, man kan tydligt följa dess bana. Och stjärnhimlen är något utöver det vanliga. Vi fick ha ihjäl en orm som lurade i mörkret också, men det är en annan historia.

tio dagar i jordanien

Look who’s still alive!

I dag har jag varit i Jordanien tio dagar. Helt galet hur tiden flyger. Only two more weeks to go, sen har jag ingen aning om vad jag hittar på. Har fått ett jobberbjudande i Palestina, så med lite tur (och lite mod!) åker jag dit en sväng kanske. Det är både osäkert och härligt på samma gång att vara fågelfri.

Natten till förra onsdagen landade vi, jag och min reskompanjon Anna, på flygplatsen i Amman. Vi hade en väldigt intensiv natt och var helt slut när vi kom fram till hostelet lagom till böneutropet klockan fem på morgonen – för att inte tala om hur trötta vi var dagen därpå. Kort sagt kom vårt bagage inte fram som det skulle och vi hade varken reservombyte eller tandborstar med oss, vår uberchaufför pratade inte ett ord engelska men desto gladare på arabiska och bjöd på så mycket cigg att det stockade sig i halsen. I hostelets reception blev vi mottagna av en amerikan i bara kallingarna – han hade hamnat i Jordanien sedan han blivit landsförvisad från USA. Lakanen i vårt rum var smutsiga och vi hade inget täcke, så vi fick sova med kläderna på….. Ni fattar. Backpackermardrömmen.

Dagen i Amman gick så fort. Vi var så trötta och orkade inte ta in allt. Men dagen hade tre höjdpunkter: god falafel på Hashem, ett besök till citadellet och den romerska teatern och arabiska sweets på Zaizafoun Art Café.

 

Efter en dag i Amman tog vi bussen till Wadi Musa där vi jobbar i tre veckor – två kvar! Vi bor hos en kvinna som sysslar med lite allt möjligt, därav gör vi ungefär detsamma. Allt från att rida och ta hand om hästar i öknen till att övervaka de beduinska kvinnornas hantverkande (för kvinnorna här är det så jäkla stort och viktigt att få bidra till familjens ekonomi, därför är detta projekt viktigt ur ett kvinnostärkande perspektiv). Jag får göra yoga på taket med vår värdinna Sandra varje morgon – utsikten är helt galen. Vi har lärt oss om den arabiska kulturen och har t.ex. lärt oss den hårda vägen att fysisk kontakt kvinnor och män emellan inte är anständig – man tar inte ens i hand med det motsatta könet här om man inte känner varandra mycket bra. Och att man måste pruta i alla butiker, speciellt som turist. Och hur man uttrycker basic phrases på arabiska. Vi har varit på te hos grannarna, plockat oliver, vallat getter och besökt ett jordanskt bröllop.

Sedan jag var liten har jag drömt om Mellanöstern – om kulturen, om maten, om musiken, om människorna, traditionerna. Nu har jag en lite mer mångfacetterad bild. Det är hårt här. Folk är fattiga och det är lite knepigt med hygienen, till exempel när vattnet inte kommer som det ska och man inte kan duscha på tre, fyra dagar. Man måste vara jävligt försiktig med att lita på män och det är svårt att vara i ett land där man bara har ett gemensamt språk med ett fåtal. Men det ÄR vackert hörni. Så jävla vackert. Och människorna här är så öppna, välkomnande, om man bara hittar rätt folk. Vi har haft tur som släppts in i samhället på det sätt vi gjort. Och jag är så glad för lärdomarna det gett mig hittills, och som det förhoppningsvis kommer att fortsätta göra. Så ja, jag trivs bra. Jag saknar mitt morgonkaffe och jag saknar min säng, jag saknar skogspromenader och att duscha varje dag, jag saknar ensamtid, jag saknar att festa och jag saknar att kunna klä mig hur jag vill – att slippa gå i long sleeves hela tiden till exempel. Men jag är glad, så glad. Vi hörs snart igen. Pussar.

de sista ålandsveckorna

Hej hopp! Sitter i realtid på båten från Åland – en sista gång på länge.

Jag är på väg till Jordanien! Är så jävla nojig men det släpper väl när vi kommer fram, får man hoppas. Jag har ju berättat lite om det tidigare så är ni nyfikna på vad jag och Anna riktigt ska göra där, scrolla i de senaste inläggen eller fråga :)) Tänkte att vi skulle titta på vad jag gjort mina senaste veckor hemma i stället.

Jag slutade jobba förra helgen eller förrförra helgen – beror på hur man ser på det. Hursomhelst har jag mest bara varit ledig i två veckor. För det behövde jag. Har med det sagt ändå haft fladderhjärta konstant p.g.a. stress och oro. Firstly har jag haft mycket att göra ännu inför resan och secondly har jag försökt säga hejdå till så många som möjligt. Jag har tagit sommarens? höstens? sista dopp och jag har plockat kantareller. Är så glad att jag hann ut i svampskogen, och framförallt, att jag hittade svamp! Det är typ det bästa jag vet. Har ätit så mycket kantarellmackor att jag bara är glad att jag inte behöver se kräken på ett år.

Jag var med Norah till kolonilotterna på Espholm och fotade blommor och pratade om jobbiga grejer. Och åkte ut till vattnet på Järsö där gamla och nya kärlekar kom på tal.

Saga bjöd mig på middag! Skämtade och sa att jag skulle berätta för alla att hon är singel. Så, nu vet ni. Saga är singel och lagar asgod mat. Här hade hon kommit hem från jobbet och ställt sig och rullat gnocchi med pestosås och halloumi!

Blommorna var så fina en dag när jag trodde att jag skulle dö. Hade kräftskiva med min syster och hennes snubbe samma kväll. Såna saker som höjer livskvalitén. Jag insåg ju åter igen att jag inte ska äta seafood egentligen men OP, konjak och västerbottenpaj tackar en ju ALDRIG nej till.

Fint på Fågelberget ovanför köpcentret. Hade samma dag långbrunch med Nårrko men det verkar som att jag föredrar att fota föremål framför människor.

Annat jag gjorde i veckan var typ att barnvakta H, luncha med min gudmor Astrid, catcha upp med Emma och Emma, dricka te med min bekanta Johanna som varit mycket i Jordanien, träffa familjemedlemmar etcetcetc…..

Och så i helgen var jag i Stockholm! Jag bara flänger ju, lel. Dansade, drack kaffe med vänner, köpte nya pjucks.

Hängde i Vitabergsparken med Norah och Richard i lördags då jag var bakis som få (vi hade varit på ett event i Solna kvällen före) och där träffade vi en pratglad äldre kvinna som vi hängde med i ett par timmar. Sånt man gör, liksom.

Var på kvällen och hälsade på min bror Jakob och hans Cecilia som bjöd mig på middag och punch. Jakob hade lagat världens godaste butternut squash-soppa. thx braaaah

På kvällen i lördags var vi på Botánica och såg ut så här. Jag, Norah, Axel och Sofie från Danmark; det lär inte festas så mycket ute i öknen på ett tag så jag behövde dansa av mig lite. Norah åker ju till London om två veckor så för henne ser det förvisso annorlunda ut. Är avis på något sätt – underligt att man alltid ska önska att man valde annorlunda. Men jag är övertygad om att jag inte varit nöjd då heller, det är nog resfebern som retar bara. Har varit hem och vänt ett knappt dygn för att säga hej till familjen och packa mina grejer. Och nu är jag alltså på väg. Anna kommer med båten i morgon bitti. Vi hörs igen när vi kommit fram, tycker jag! Kram

att vara en grönsak

Mycket skaver, i vanlig ordning. Idag har jag legat i sängen precis hela dagen. Känner mig trött och stressad från allt jobb, så har försökt landa och avskärma mig från omvärlden. Mina ben har varit fyllda av myror de senaste dagarna. Allt som innefattar interaktion med andra gör mig stressad just nu – som jag sa till min syster: “jag har så mycket social ångest idag att jag får social ångest av dig”. Det är skönt med ärliga relationer ändå. Jag uppskattar det så mycket. Och imorse bölade jag ikapp med mina syskon på familjeterapin. Jag hoppas, att allt kan kännas okej en dag. Och om det inte gör det så är det väl så. Det är väl så att leva. Jag hörde sägas någon gång att drömmar och längtan till saker kan inge nästan lika mycket lyckokänslor som att de facto uppleva det i verkligheten, och jag tror det ligger någonting i det. Sluta inte drömma etc.

En stor del av processandet får handla om att landa i nuet. Göra ingenting. Dricka te och bada fotbad eller bara vara en grönsak och äta chips. Nu vill jag bara må bra, känna mig trygg. Så det tänker jag göra.

Drack te med Norah och Anna ikväll. Börjar äntligen, äntligen kännas vid förväntningarna inför resan. Har fixat reseförsäkringar, vaccin, inhandla förnödenheter. Fan vad fint det känns att möta nästa äventyr. Orimligt fint. Växlar mellan ångest och oro och djup tacksamhet över livet. Tack livet. Räds inte klyschorna these days. Och på fredag ska jag läsa dikter på Bio Savoy! Kan publicera ett axplock senare. Mina dikter =sammanfogade mobilanteckningar. Känns lite kul och i tiden.