Hur balanserar man angstig drömmare på hemmaplan med öppen backpacker i världen?

På flygplatsen utanför Amman, Jordaniens huvudstad. Idag är det exakt en månad sedan jag landade – nu åker jag vidare till nästa äventyr. Till Libanon.

Det där med att bli en ny och glad person har mestadels inte varit någon utmaning för mig. När den yttre pressen på att se bra ut och vara cool och kultiverad men samtidigt inte för pretto i stort elimineras och garderoben där hemma byts ut mot ett par sandiga jävliga skor, rökluktande kläder och smutsiga strumpor, är det lättare att leva kravlöst. Utan förväntningar på sig själv och omgivningen. Att *vara någon* blir plötsligt så irrelevant – här är det ingen som förväntar sig något av någon. Och det har passat mig – jag som alltid sätter ribban för högt, jag som drillar och pushar och pressar mig själv för att vara cool, smart, någorlunda rolig, *fuckable*, har fått slappna av och bara vara – kommunicerat genom gester med arabiska kids, klappat kameler och tvättat mig med hjälp av vattenhinkar när duschen varit trasig. Men konfrontationen med storstaden blev en sjujävla krasch in i verkligheten.

För Amman bjöd på en sekulär miljö där jag kunde bära kortärmat, sminka mig och gå på konstmuseum (tänk, sånt som man tar för givet där hemma?), och det var en större omställning än jag tänkt mig, tydligen. Mina gamla troll gjorde sig påminda igen när det plötsligt blev relevant att ta ställning till den personliga identiteten igen.

Jo, det går att backpacka ensam fast man har social ångest och depressiva tendenser. Dessutom är jag rätt självgående och uppskattar egentid. Men det är kanske ändå inte helt problemfritt, det hade jag förträngt. Och nu flyger jag till ett nytt land där jag inte känner en kotte – och jag känner mig så  j ä v l a ensam. Och ointressant. Och jag längtar hem fast jag vet att där väntar ännu fler demoner. Så idag har det varit rätt tungt. I morse lyckades jag med nöd och näppe svälja en panikångestattack. Blev utstirrad på gatan för att jag grät och fick ringa Jakob för att inte tappa det helt. Fast sen mådde jag bättre efteråt och så hittade jag världens finaste café där jag var helt själv. En emotionell urladdning, det var bra tror jag. Så här inför nästa etapp av resan. Imorgon känns det bättre, förhoppningsvis.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *