Eight days in Lebanon

Från ett land till ett annat – förra fredagen satt jag ensam på en bar i Beirut och smuttade på en gindrink för första gången på veckor. Jag kände ingen i Libanon och varvade instagram med people-gazing. Höll tummarna för att någon skulle börja prata med mig. Jag avskyr att gå fram till folk – är alltid rädd för att störa, vill inte tränga mig på.

Som tur är fick jag vänner. Inte ens den sorten som man umgås med i brist på bättre sällskap, utan sådana vänner som man lovar att komma tillbaka för. Sådana man skulle kunna hänga med alltid.

 

Tareq som tog med mig till hans hemstad i syd. Där vi badade och spanade in ruiner och drack öl vid havet.

  

 

Sour heter staden förresten. Eller Tyre. Alla städer har dubbla namn. Det beror på att Libanon varit influerat av så många olika kulturer genom tiderna – romersk, grekisk-hellenistisk, arabisk, under 1900-talet av fransmännen.

Jag åkte till Tripoli också. Medan Beirut är en modern oas är Tripoli en tidsresa. Känt för sina marknader som tar plats i långa trånga gränder.

Hönsen slaktas live när man köper dem :'(

 

Gubbarna<3 Blev SÅ glad när de bad mig fotografera dem – jag tar ju alltid bild på folk i smyg annars men vågar aldrig fråga.

Förutom marknaderna fanns det ingenting att se i Tripoli. Stressigt, smutsigt, mycket folk, asläskiga män.

Jag blev kär i Libanon och också det som inte ryms med på bilderna – den nästan 10 000 år gamla staden Byblos med SÅ fina muséer, kyrkor, slott och strandpromenaden som är magiskt melankolisk. Beirut med alla dess barer, caféer, muséer, art spaces. Klubbarna och festkulturen, och framförallt libaneserna. Och maten. Tack Libanon, I will be back for you.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *