Strandromantik och 20 dagar i Wadi Musa

Fem dagar ensam i Jordanien och jag saknar Anna så det svider och värker. I tre veckor har vi umgåtts exakt varje dag – vaknat och somnat bredvid varandra, skrattat, fisit, gråtit lite grann men grälat förvånansvärt lite. Nu vänner, är jag ensam kvinna på resande fot i Mellanöstern. Det låter spännande och det är det väl också, lite väl spännande ibland för en finne med lätt socialfobi. En utmaning som heter duga. Jag skriver listor med tre saker som gjort mig glad varje dag för att hålla mig på fötter – i ärlighetens namn längtar jag hem och jag saknar mina människor. Men å andra sidan, när man står barfota i varm ökensand och lyssnar på tystnaden, då är det rätt häftigt att finnas i livet.

Sedan fem dagar tillbaka bor jag hos en konservativ beduinsk familj i öknen Wadi Rum och hjälper till med deras turismverksamhet. Sporttightsen är för utmanande, armarna ska täckas. Jag har fått lära mig att man som kvinna inte heller får skratta för högt – men det gäller nog bara bland främlingar. Kvinnorna i familjen är högljudda och växlar mellan skrik och sparkar till skratt och kramar. Jag har fått ett nytt namn, Ruwan heter jag här, och välkomnas som en del av familjen. Igår åt jag för första gången en måltid med enbart händerna som redskap – ris med kyckling som jag försiktigt petade bort. “Vegetariskt” kan i den här delen av världen innebära ris med kycklingssås utan kyckling – jag skrattar åt diskussionen på hemmafronten som gäller om det är moraliskt av snabbmatskedjorna att tillaga veganska hamburgare i samma ugn som de vanliga.

Men för att inte gå händelserna i förväg – för jag har dåligt med internet här och låser ogärna in mig med datorn i min ovilja att uppfattas som otacksam – så kan vi ta en snabb titt på veckorna i Wadi Musa med Anna. Världens bästa Anna.

I stallet där Anna och Abdallah krigar om vem som kan röka flest cigg på en dag (jag tror ändå Abdallah vann samtliga fighter med sina tre paket). Abdallah som gärna är lite för närgången så fort han får chansen. Som är snäll och gullig men helst på en armlängds avstånd.

Den högdräktiga åsnan får jobba på som vanligt trots att en unge nalkas i dagarna.

Noor, den kaxiga och lata med mycket energi att protestera.

Sofiana som vi räddade från svälten. Hon som tog mitt hjärta med storm. Lilla rädda busiga.

Vi rider i öknen och det börjar bli höstvinter – den varje dag så blåa sommarhimlen är de sista dagarna molntäckt, och det blåser kallt mellan bergen. En dag besöker vi Petra, såklart. Det blir en minnesvärd upplevelse. Petra är mycket större än jag väntat mig. Det tar timmar att vandra genom hela området, och bekväma turister som vi är tar vi långa vatten- och tepauser. Det är välbevarat och majestätiskt. Åk dit!

Jag är resruffig och tar en selfie för att illustrera. Vi träffar Mohammed med kajal som har en tatuering från Egypten. Han som jobbar i Petra med turisterna på dagarna och säljer hasch på kvällarna.

Anna min Anna!

Två dagars strandhäng i Aqaba med utsikt över Israel, Egypten och Saudiarabien -på en och samma gång. En mäktig upplevelse. Aqaba som en gång var en stor kuststad, men som reducerades till hälften då Israel invaderade på 60-talet. Fortfarande äger många av den äldre generationens jordanier hus på den israeliska sidan, men de nekas tillträde.

Anna får röka filtret då min kamera strular. Med tio år på nacken är den inte lika kvick längre, och bilderna blir bleka i jämförelse med verkligheten. Men jag har börjat uppskatta blekheten som ger en analog känsla, dämpade svärtade skuggor.

Fast man inte ska fotografera folk utan kläder kan jag inte låta bli – jag fascineras så mycket av bleka dallrande kroppar på turiststränder. Medelklass utan stil och eftertanke – det är så jävla gulligt på något sätt.

Det bor en lång orm på havsbottnet under bryggan – säkert lika lång som jag. Men den attackerar inte människor. Vi får mata fiskarna för strandvakten är kär i oss. Jag saknar det nu, att självsäkert gå bredvid Anna, inte behöva fundera över utomståendes blickar, det är hon och jag.

Beach baren är stängd trots högsäsong, kanske för att det är mitt i veckan. Men vi beställer två enorma och fruktansvärt starka drinkar och blir packade mitt på dagen. Vi har ju inte druckit mycket under våra veckor i Mellanöstern direkt, och alkoholtoleransen har tackat för sig vad det verkar. Simmar i poolen, skvätter vatten, skrattar åt håriga armhålor (våra egna).

Sen röker vi på balkongen, ligger nakna i sängen, twerkar (jag), kollar youtube (Anna). Går ut och äter middag i jordansk anda – bröd och tabbouleh, hummus, linssoppa, diverse röror. Anna äter friterade räkor och pommes, hon uppskattar att få äta med kniv och gaffel. Jag har glömt hur man gör och slänger dem över bordet.

Och så far vi på roadtrip med nyfunna vänner men lessnar ganska snabbt på dem. Vi diskuterar religion och kultur, fritidsintressen, drömmar, familj.

att vara en grönsak

Mycket skaver, i vanlig ordning. Idag har jag legat i sängen precis hela dagen. Känner mig trött och stressad från allt jobb, så har försökt landa och avskärma mig från omvärlden. Mina ben har varit fyllda av myror de senaste dagarna. Allt som innefattar interaktion med andra gör mig stressad just nu – som jag sa till min syster: “jag har så mycket social ångest idag att jag får social ångest av dig”. Det är skönt med ärliga relationer ändå. Jag uppskattar det så mycket. Och imorse bölade jag ikapp med mina syskon på familjeterapin. Jag hoppas, att allt kan kännas okej en dag. Och om det inte gör det så är det väl så. Det är väl så att leva. Jag hörde sägas någon gång att drömmar och längtan till saker kan inge nästan lika mycket lyckokänslor som att de facto uppleva det i verkligheten, och jag tror det ligger någonting i det. Sluta inte drömma etc.

En stor del av processandet får handla om att landa i nuet. Göra ingenting. Dricka te och bada fotbad eller bara vara en grönsak och äta chips. Nu vill jag bara må bra, känna mig trygg. Så det tänker jag göra.

Drack te med Norah och Anna ikväll. Börjar äntligen, äntligen kännas vid förväntningarna inför resan. Har fixat reseförsäkringar, vaccin, inhandla förnödenheter. Fan vad fint det känns att möta nästa äventyr. Orimligt fint. Växlar mellan ångest och oro och djup tacksamhet över livet. Tack livet. Räds inte klyschorna these days. Och på fredag ska jag läsa dikter på Bio Savoy! Kan publicera ett axplock senare. Mina dikter =sammanfogade mobilanteckningar. Känns lite kul och i tiden.

Söndag och en lista: om utekvällar, om snubbar, om höstens planer

Tre saker du älskar:
1. Utekvällar då man aldrig får slut på dans i benen, då man hånglar med någon snygg i ett hörn, då alla vill prata och kramas, då den kommande bakfyllan känns helt rimlig och värd.
2. Den här tiden på året. Augusti-september är min favorittid. Luften som ännu är varm men blir krispigare, träden som blir dovgröna, livsglädjen som liksom
3. Lugnet och insikterna som bara kommer till mig på en (*cringe varning*) yogamatta. Hur jag kan känna mig ny och förändrad av en enda yogaklass.

När grät du senast?
Det var nog faktiskt ett tag sen! Grät lite av stress för någon vecka sen eller två men annars har jag mått bra.

Vad skrattade du åt senast?
Den videon med sköldpaddor som har sex vet ni.

Har du en bra hårdag?
Har en låg hästsvans som sitter fint fast den är slarvigt gjord utan att se ut som en hästtjej :)) obs inget fel på det, den benämningen kan man väl typ tillskriva mig också, men det är ingen look jag rockar på stan direkt.

Säg något fint du funderar på?
Haha, blir ni också sentimentala ibland när ni är bakis? Det här funderade jag på förra helgen när jag var trött och bakislam, tyckte det var så gulligt och också en peppande tanke jag hållit i bakhuvudet.

Ditt livsmål?
Åäääh jag vet inte. Att ibland få känna att jag hittat rätt. Att leta efter ett konstruktivt leverne och inte efter kickarna :))))

Beskriv rummet du är i?
Jag är på jobb och har en två timmars schemalagd paus. Havsvidden där jag jobbar är ett slage lyxigt hotell/konferens/restaurang och nu sitter i en gosig sackosäck på stenbeläggning i ett konferensrum med hörlurar och dricker kaffe. Det är stort och fyrkantigt med trägolv och whiteboardtavlor typ. Har fin utsikt över vattnet som sträcker sig obrutet ända upp till norra delen av Östersjön.

Var vill du vara om sex år?
Om sex år är jag tjugofem. Inte äldre? Ingen stress. Vill inte ha blivit vuxen. Kanske resa eller gå folkis, plugga något för att det är kul eller jobba med något kreativt som känns givande och utvecklande. Var i världen? Jag vet inte. Sverige? Grekland? Sydamerika? Det får visa sig.

En sak du önskar dig?
En fet septemberlön som jag kan bränna på resor. En lektion i tantra!!! Har sagt det här till alla. Fan vad häftigt det hade varit.

Det senaste du åt?
En skitgod kladdig hallonbrownie!!

Vackraste Stella.

Hur har din sommar varit?
Sommaren inleddes med jävligt mycket ångest. Mådde helt kasst i juni, speciellt efter att vi kommit hem från världens drömmigaste semester i Aten. Juli var bättre. Har jobbat så mycket att jag kunde casha in en hyfsad lön till augusti men har också hunnit hänga med lite vänner. Har inte varit utanför Åland dock – så här länge har jag nog inte varit i sträck på den här platsen på väldigt länge.

Vad gjorde du för exakt fem månader sedan?
6 mars. Kom hem från en helg i Helsingfors. Åt morotsplättar med frysta hallon i brist på bättre lunch (en förvånansvärt god kombo, testa!) och skruvade ihop ett nytt köksbord från Ikea. Läste Karin Boye och på kvällen var jag på spökjakt med Norah, Anna och Wilma runt Åland.

Vad är viktigt i ett förhållande?
Att man har kul ihop, att man har liknande framtidsvisioner (det löser mycket onödig oro oavsett om man har tänkt hänga ihop länge eller inte), att man ger och tar lika mycket, att våga testa nya grejer ihop.

Vad är viktiga egenskaper hos en partner?
Rolig, omtänksam, öppen, frispråkig, ödmjuk… hey, det här testet har jag gjort tidigare insåg jag nu! Men äh.

Vem kysste du senast?
En jag gick hem med förra helgen :))

Har du något onödigt du gör?
Mmjo, kollar mobilen och instagram flera gånger i timmen, prokrastrinerar och skjuter upp grejer, röker för mycket på fest.

Vad är det sämsta med denna vecka?
Jag vet inte. Att jag måste packa upp de sista flyttlådorna kanske? Och att jag ska hoppa in på mitt gamla jobb där man stinker pizza oavbrutet vilket är SÅ himla jobbigt.

Vad ska du göra i höst?
Trumvirvel!! Ska jobba på ett stall i jordanska öknen i en månad med en av mina bästa, Anna. Sen resa runt. Vart vet vi inte än men troligtvis Mellanöstern/Nordafrika.

Vad har du i ditt kylskåp?
Oatlys ikaffe, tranbärsjuice, tahini, ost, smör, gurka, citroner, ägg.

Things that itch//saker som skaver

Saker som skaver.

Att jag jämför mig med andra, jämt. Med bästa vänner, bekanta eller konstnärer. Är jag sämre än dem kan jag lika gärna sluta. Så därför håller jag inte på så jäkla mycket*. (*med konst å kultur å självförverkligande å skriverier)

…således tycks ingenting jag gör vara bra nog i egna ögon, knappast heller i andras. Rynkar på näsan åt egna formuleringar, klumpiga som underfundiga eller klyschiga, måste börja om och sen tappar jag bort mig, som nu, glömmer helt bort vad det var jag hade för lysande idé (ja, den sög nog egentligen, var nog inget att spara på, men jävlar vad jag suger som inte ens lyckas behålla kassa idéer i hjärnkontoret). Formuleringarna blir i slutändan oförståeliga och den röda tråden har gått om intet för länge sedan.

Ifrågasätter konsten och kulturen, har svårt att skilja på konst och kapitalisering av konsten numera. Vill ogärna bidra till det sistnämnda, men HUR? Hur vet en vad som är äkta, vad som är genuint, vad som är EN SJÄLV när en är trendkänslig så attans? Vem är något mer än en produkt av maskineriets intressen? SÄG MIG!

Stressar över att resultatet av de ovanstående spärrarna och hjärnspökena är att jag inte får någonting gjort, alls. Mer än deklarerar och betalar hyran i tid, kommer upp till jobbet om morgnarna. Mår helt okej med andra ord – överlever gör jag utan större kraftansträngningar. Saknar lite liv, bara. GE MIG LITE LIV.