ISRAEL

Det är första november och jag anländer till flygplatsen i Tel Aviv. Det första jag möts av på flygplatsen är ett stort tryck på väggen i sionismens namn, och överallt finns unga soldater som balanserar maskingeväret på ena höften och en glass och en cigg i vardera hand. Det är ledigt, det är obrytt, det är självklart. Jag har en klump i halsen. Mina vänner i Libanon är rädda för israelisk invasion, för den israeliska statens försök till expansion. Det känns underligt att vara på andra sidan statsgränsen.

Tel Aviv har en obruten strandlinje. Sandstränderna är rena, anpassade för surfare och turister. Jag badar fast det redan är november och torkar sedan i solen. Jag doppar håret för inget dopp räknas om man inte dyker under vattenytan. Den principen har jag hållit på sedan jag var ett litet embryo till barn.

Min couchsurfing-host ger mig sina bästa local gems, och jag scannar stan på marknader, muséer, stränder, loppisar, caféer. Vi går ut och dansar på The Block, jag kommer in på nåder, är för ung egentligen. Musiken dundrar genom hela kroppen, ut i fingerspetsarna, när vi går ut från klubben står solen högt på himlen.

Jag har sunday blues men åker ensam till Haifa. Vandrar genom hela staden, klipper mitt hår hos en kille med hund, tar en öl på Masada St. och pratar med bartendern, en rätt tråkig kille, går hem till mitt hostel där jag hamnar i spirituella diskussioner med en 80-årig kvinna från Australien.

Haifa är en vacker stad och att ta sig fram till fots är en hiking-tur i sig självt. Vart man än vill gå så är det trappor som gäller.

 

Sen belönas man med vacker utsikt och då är det värt det.

 

Haifas viktigaste sevärdhet är the Baha’i Gardens. Det är vackert men man kan typ inte ta sig fram. Delar av trädgården är öppna några timmar om dagen, och i templet är bara ett rum öppet för allmänheten.

Så här ser det ut nerifrån mitt hostel. Mäktig syn ändå.

Jag träffar en vietnamesisk äldre kvinna, vi åker till Akko tillsammans, men där skiljs vi åt för jag är under tidspress, måste med tåget två timmar senare och springer praktiskt taget genom den historiska staden.

Besöker en moské och en synagoga och tittar på havet. Går genom korsfarartunnlar under marken. Går på museum. Sedan tar jag tåget till södra Israel, invid gränsen till Egypten, där jag spenderar de två följande veckorna, men mer om det senare va.

Salam Kanaan Art Gallery

Det är min sista morgon i Amman, Jordanien. Jag vaknar, gör yoga på mitt liggunderlag på mitt smutsiga hostel, hör folk utanför spela Despacido. Går ut i köket, gör frukost, kokar ägg. Äggen blir allt för löskokta och rinner ut över mina byxor när jag försöker äta dem med händerna. Jag snor ett bröd och en ostbit från personalen när de tittar bort och dricker en kopp te som redan hunnit kallna. Jag packar mina saker, något känns fel, något känns tokigt. Hjärtslagen alldeles under huden, de känns snabba och otaktfasta, varför svettas jag, varför är mina händer fumliga när jag ska stänga ryggsäcken. Jag djupandas och tar mig igenom det värsta, bibehåller det fundamentala lugnet. Jag lämnar mina grejer i rummet och går ut på gatan, slår numret till Jenny flera gånger, hon svarar inte. En man går fram till mig på gatan. Good morning, how are you, welcome to Jordan, where are you going, do you want to be my friend. I’m speaking on the phone, no I’m not interested, please, I’m busy. Sätter mig på en trappa, det rinner tårar längs med kinderna, jag känner mig så jävla utsatt och ledsen. Jag ringer Jakob och jag gråter. Jag känner ingen här, jag vill hem, människor gör mig så jävla liten.

Vi pratar i en halvtimme och jag lugnar mig och sedan hittar jag hit.

Det är ett stort café och de har en fin bakgård och jag är helt ensam här.

Ägaren säljer konst i lokalen, allt har han gjort själv, allt från ornamenten på väggarna till oljemålningarna.

På något sätt hittar man ändå ofta plåster när man känner sig ensam. Tjejen som jobbar i lokalen är in her twenties och hon ber om ursäkt för att hennes engelska inte är bra, I wish I could connect more with you. Som kompensation ger hon mig två prints, de är så fina och jag ska posta dem från Cypern elva dagar senare för att de inte ska förstöras helt i min ryggsäck.

Jag dricker en jordgubbsjuice, den tar länge att göra men jag har inte bråttom någonstans – eller jo visst, jag har så jävla skitbråttom för jag har glömt att checka ut från mitt hostel och utcheckningen var för tre timmar sedan men nu orkar jag inte ta tag i det riktigt ännu, måste lappa lite först.

Några timmar senare kliver jag på mitt flyg till Libanon och jag är glad att jag fick helas i en lugn oas inför nästa etapp.

Eight days in Lebanon

Från ett land till ett annat – förra fredagen satt jag ensam på en bar i Beirut och smuttade på en gindrink för första gången på veckor. Jag kände ingen i Libanon och varvade instagram med people-gazing. Höll tummarna för att någon skulle börja prata med mig. Jag avskyr att gå fram till folk – är alltid rädd för att störa, vill inte tränga mig på.

Som tur är fick jag vänner. Inte ens den sorten som man umgås med i brist på bättre sällskap, utan sådana vänner som man lovar att komma tillbaka för. Sådana man skulle kunna hänga med alltid.

 

Tareq som tog med mig till hans hemstad i syd. Där vi badade och spanade in ruiner och drack öl vid havet.

  

 

Sour heter staden förresten. Eller Tyre. Alla städer har dubbla namn. Det beror på att Libanon varit influerat av så många olika kulturer genom tiderna – romersk, grekisk-hellenistisk, arabisk, under 1900-talet av fransmännen.

Jag åkte till Tripoli också. Medan Beirut är en modern oas är Tripoli en tidsresa. Känt för sina marknader som tar plats i långa trånga gränder.

Hönsen slaktas live när man köper dem :'(

 

Gubbarna<3 Blev SÅ glad när de bad mig fotografera dem – jag tar ju alltid bild på folk i smyg annars men vågar aldrig fråga.

Förutom marknaderna fanns det ingenting att se i Tripoli. Stressigt, smutsigt, mycket folk, asläskiga män.

Jag blev kär i Libanon och också det som inte ryms med på bilderna – den nästan 10 000 år gamla staden Byblos med SÅ fina muséer, kyrkor, slott och strandpromenaden som är magiskt melankolisk. Beirut med alla dess barer, caféer, muséer, art spaces. Klubbarna och festkulturen, och framförallt libaneserna. Och maten. Tack Libanon, I will be back for you.

en lördag i jordanien

Lördag i Jordanien för två veckor sedan.

Vi satt på golvet i stallet och intog lunch med händerna. Vid det här laget är vi så vana att det börjar kännas onaturligt att äta med bestick, men för två veckor sedan blev jag ännu slagen på fingrarna “keep to your side of the bowl!” Vi åt galaya som vi gör var och varannan dag här. Tomater och lök ihopkokade med bönor – foul – som man skopar upp med bröd.

Efter lunch hjälpte vi Abdallah, som bor i stallet och sköter om djuren, och hans bröder att plocka oliver. Benen värkte viligt mycket efter några timmar, men nyhetsvärdet i aktiviteten underlättade.

Gubbarna ropade på arabiska till varandra. Jag lärde mig att oliv på arabiska är zaytun. De är ivriga att lära en språket, som tur är. När grannarna bjöd in oss på te en av våra första dagar drog de med oss runt i huset och pekade: Juice, azir. Kaffe, gawha. Svart te, chai aswad. Hur mår du, keef halak?

 

 

Getterna betade löst bredvid olivträden. “How come they don’t run away?”, frågade jag förundrat. Nu är jag inte så ovan vid den synen längre. När man är ute och rider får man räkna med att navigera bland diverse tama djur som får beta fritt i öknelandskapet – getter, åsnor, kameler, hundar.

Lagom till solnedgången skulle getterna vallas hemåt genom öknen. Det var häftigt – de följde efter gubbarna utan pådrivning och stannade på kommando.

Abdallah hoppade upp på en förskräckt Remaz och brände av ett varv mellan bergen.

Jag gosade med Elouise, och sedan gick solen ner. Solen går ner så fort här, man kan tydligt följa dess bana. Och stjärnhimlen är något utöver det vanliga. Vi fick ha ihjäl en orm som lurade i mörkret också, men det är en annan historia.

tio dagar i jordanien

Look who’s still alive!

I dag har jag varit i Jordanien tio dagar. Helt galet hur tiden flyger. Only two more weeks to go, sen har jag ingen aning om vad jag hittar på. Har fått ett jobberbjudande i Palestina, så med lite tur (och lite mod!) åker jag dit en sväng kanske. Det är både osäkert och härligt på samma gång att vara fågelfri.

Natten till förra onsdagen landade vi, jag och min reskompanjon Anna, på flygplatsen i Amman. Vi hade en väldigt intensiv natt och var helt slut när vi kom fram till hostelet lagom till böneutropet klockan fem på morgonen – för att inte tala om hur trötta vi var dagen därpå. Kort sagt kom vårt bagage inte fram som det skulle och vi hade varken reservombyte eller tandborstar med oss, vår uberchaufför pratade inte ett ord engelska men desto gladare på arabiska och bjöd på så mycket cigg att det stockade sig i halsen. I hostelets reception blev vi mottagna av en amerikan i bara kallingarna – han hade hamnat i Jordanien sedan han blivit landsförvisad från USA. Lakanen i vårt rum var smutsiga och vi hade inget täcke, så vi fick sova med kläderna på….. Ni fattar. Backpackermardrömmen.

Dagen i Amman gick så fort. Vi var så trötta och orkade inte ta in allt. Men dagen hade tre höjdpunkter: god falafel på Hashem, ett besök till citadellet och den romerska teatern och arabiska sweets på Zaizafoun Art Café.

 

Efter en dag i Amman tog vi bussen till Wadi Musa där vi jobbar i tre veckor – två kvar! Vi bor hos en kvinna som sysslar med lite allt möjligt, därav gör vi ungefär detsamma. Allt från att rida och ta hand om hästar i öknen till att övervaka de beduinska kvinnornas hantverkande (för kvinnorna här är det så jäkla stort och viktigt att få bidra till familjens ekonomi, därför är detta projekt viktigt ur ett kvinnostärkande perspektiv). Jag får göra yoga på taket med vår värdinna Sandra varje morgon – utsikten är helt galen. Vi har lärt oss om den arabiska kulturen och har t.ex. lärt oss den hårda vägen att fysisk kontakt kvinnor och män emellan inte är anständig – man tar inte ens i hand med det motsatta könet här om man inte känner varandra mycket bra. Och att man måste pruta i alla butiker, speciellt som turist. Och hur man uttrycker basic phrases på arabiska. Vi har varit på te hos grannarna, plockat oliver, vallat getter och besökt ett jordanskt bröllop.

Sedan jag var liten har jag drömt om Mellanöstern – om kulturen, om maten, om musiken, om människorna, traditionerna. Nu har jag en lite mer mångfacetterad bild. Det är hårt här. Folk är fattiga och det är lite knepigt med hygienen, till exempel när vattnet inte kommer som det ska och man inte kan duscha på tre, fyra dagar. Man måste vara jävligt försiktig med att lita på män och det är svårt att vara i ett land där man bara har ett gemensamt språk med ett fåtal. Men det ÄR vackert hörni. Så jävla vackert. Och människorna här är så öppna, välkomnande, om man bara hittar rätt folk. Vi har haft tur som släppts in i samhället på det sätt vi gjort. Och jag är så glad för lärdomarna det gett mig hittills, och som det förhoppningsvis kommer att fortsätta göra. Så ja, jag trivs bra. Jag saknar mitt morgonkaffe och jag saknar min säng, jag saknar skogspromenader och att duscha varje dag, jag saknar ensamtid, jag saknar att festa och jag saknar att kunna klä mig hur jag vill – att slippa gå i long sleeves hela tiden till exempel. Men jag är glad, så glad. Vi hörs snart igen. Pussar.