Hur balanserar man angstig drömmare på hemmaplan med öppen backpacker i världen?

På flygplatsen utanför Amman, Jordaniens huvudstad. Idag är det exakt en månad sedan jag landade – nu åker jag vidare till nästa äventyr. Till Libanon.

Det där med att bli en ny och glad person har mestadels inte varit någon utmaning för mig. När den yttre pressen på att se bra ut och vara cool och kultiverad men samtidigt inte för pretto i stort elimineras och garderoben där hemma byts ut mot ett par sandiga jävliga skor, rökluktande kläder och smutsiga strumpor, är det lättare att leva kravlöst. Utan förväntningar på sig själv och omgivningen. Att *vara någon* blir plötsligt så irrelevant – här är det ingen som förväntar sig något av någon. Och det har passat mig – jag som alltid sätter ribban för högt, jag som drillar och pushar och pressar mig själv för att vara cool, smart, någorlunda rolig, *fuckable*, har fått slappna av och bara vara – kommunicerat genom gester med arabiska kids, klappat kameler och tvättat mig med hjälp av vattenhinkar när duschen varit trasig. Men konfrontationen med storstaden blev en sjujävla krasch in i verkligheten.

För Amman bjöd på en sekulär miljö där jag kunde bära kortärmat, sminka mig och gå på konstmuseum (tänk, sånt som man tar för givet där hemma?), och det var en större omställning än jag tänkt mig, tydligen. Mina gamla troll gjorde sig påminda igen när det plötsligt blev relevant att ta ställning till den personliga identiteten igen.

Jo, det går att backpacka ensam fast man har social ångest och depressiva tendenser. Dessutom är jag rätt självgående och uppskattar egentid. Men det är kanske ändå inte helt problemfritt, det hade jag förträngt. Och nu flyger jag till ett nytt land där jag inte känner en kotte – och jag känner mig så  j ä v l a ensam. Och ointressant. Och jag längtar hem fast jag vet att där väntar ännu fler demoner. Så idag har det varit rätt tungt. I morse lyckades jag med nöd och näppe svälja en panikångestattack. Blev utstirrad på gatan för att jag grät och fick ringa Jakob för att inte tappa det helt. Fast sen mådde jag bättre efteråt och så hittade jag världens finaste café där jag var helt själv. En emotionell urladdning, det var bra tror jag. Så här inför nästa etapp av resan. Imorgon känns det bättre, förhoppningsvis.

tio dagar i jordanien

Look who’s still alive!

I dag har jag varit i Jordanien tio dagar. Helt galet hur tiden flyger. Only two more weeks to go, sen har jag ingen aning om vad jag hittar på. Har fått ett jobberbjudande i Palestina, så med lite tur (och lite mod!) åker jag dit en sväng kanske. Det är både osäkert och härligt på samma gång att vara fågelfri.

Natten till förra onsdagen landade vi, jag och min reskompanjon Anna, på flygplatsen i Amman. Vi hade en väldigt intensiv natt och var helt slut när vi kom fram till hostelet lagom till böneutropet klockan fem på morgonen – för att inte tala om hur trötta vi var dagen därpå. Kort sagt kom vårt bagage inte fram som det skulle och vi hade varken reservombyte eller tandborstar med oss, vår uberchaufför pratade inte ett ord engelska men desto gladare på arabiska och bjöd på så mycket cigg att det stockade sig i halsen. I hostelets reception blev vi mottagna av en amerikan i bara kallingarna – han hade hamnat i Jordanien sedan han blivit landsförvisad från USA. Lakanen i vårt rum var smutsiga och vi hade inget täcke, så vi fick sova med kläderna på….. Ni fattar. Backpackermardrömmen.

Dagen i Amman gick så fort. Vi var så trötta och orkade inte ta in allt. Men dagen hade tre höjdpunkter: god falafel på Hashem, ett besök till citadellet och den romerska teatern och arabiska sweets på Zaizafoun Art Café.

 

Efter en dag i Amman tog vi bussen till Wadi Musa där vi jobbar i tre veckor – två kvar! Vi bor hos en kvinna som sysslar med lite allt möjligt, därav gör vi ungefär detsamma. Allt från att rida och ta hand om hästar i öknen till att övervaka de beduinska kvinnornas hantverkande (för kvinnorna här är det så jäkla stort och viktigt att få bidra till familjens ekonomi, därför är detta projekt viktigt ur ett kvinnostärkande perspektiv). Jag får göra yoga på taket med vår värdinna Sandra varje morgon – utsikten är helt galen. Vi har lärt oss om den arabiska kulturen och har t.ex. lärt oss den hårda vägen att fysisk kontakt kvinnor och män emellan inte är anständig – man tar inte ens i hand med det motsatta könet här om man inte känner varandra mycket bra. Och att man måste pruta i alla butiker, speciellt som turist. Och hur man uttrycker basic phrases på arabiska. Vi har varit på te hos grannarna, plockat oliver, vallat getter och besökt ett jordanskt bröllop.

Sedan jag var liten har jag drömt om Mellanöstern – om kulturen, om maten, om musiken, om människorna, traditionerna. Nu har jag en lite mer mångfacetterad bild. Det är hårt här. Folk är fattiga och det är lite knepigt med hygienen, till exempel när vattnet inte kommer som det ska och man inte kan duscha på tre, fyra dagar. Man måste vara jävligt försiktig med att lita på män och det är svårt att vara i ett land där man bara har ett gemensamt språk med ett fåtal. Men det ÄR vackert hörni. Så jävla vackert. Och människorna här är så öppna, välkomnande, om man bara hittar rätt folk. Vi har haft tur som släppts in i samhället på det sätt vi gjort. Och jag är så glad för lärdomarna det gett mig hittills, och som det förhoppningsvis kommer att fortsätta göra. Så ja, jag trivs bra. Jag saknar mitt morgonkaffe och jag saknar min säng, jag saknar skogspromenader och att duscha varje dag, jag saknar ensamtid, jag saknar att festa och jag saknar att kunna klä mig hur jag vill – att slippa gå i long sleeves hela tiden till exempel. Men jag är glad, så glad. Vi hörs snart igen. Pussar.

de sista ålandsveckorna

Hej hopp! Sitter i realtid på båten från Åland – en sista gång på länge.

Jag är på väg till Jordanien! Är så jävla nojig men det släpper väl när vi kommer fram, får man hoppas. Jag har ju berättat lite om det tidigare så är ni nyfikna på vad jag och Anna riktigt ska göra där, scrolla i de senaste inläggen eller fråga :)) Tänkte att vi skulle titta på vad jag gjort mina senaste veckor hemma i stället.

Jag slutade jobba förra helgen eller förrförra helgen – beror på hur man ser på det. Hursomhelst har jag mest bara varit ledig i två veckor. För det behövde jag. Har med det sagt ändå haft fladderhjärta konstant p.g.a. stress och oro. Firstly har jag haft mycket att göra ännu inför resan och secondly har jag försökt säga hejdå till så många som möjligt. Jag har tagit sommarens? höstens? sista dopp och jag har plockat kantareller. Är så glad att jag hann ut i svampskogen, och framförallt, att jag hittade svamp! Det är typ det bästa jag vet. Har ätit så mycket kantarellmackor att jag bara är glad att jag inte behöver se kräken på ett år.

Jag var med Norah till kolonilotterna på Espholm och fotade blommor och pratade om jobbiga grejer. Och åkte ut till vattnet på Järsö där gamla och nya kärlekar kom på tal.

Saga bjöd mig på middag! Skämtade och sa att jag skulle berätta för alla att hon är singel. Så, nu vet ni. Saga är singel och lagar asgod mat. Här hade hon kommit hem från jobbet och ställt sig och rullat gnocchi med pestosås och halloumi!

Blommorna var så fina en dag när jag trodde att jag skulle dö. Hade kräftskiva med min syster och hennes snubbe samma kväll. Såna saker som höjer livskvalitén. Jag insåg ju åter igen att jag inte ska äta seafood egentligen men OP, konjak och västerbottenpaj tackar en ju ALDRIG nej till.

Fint på Fågelberget ovanför köpcentret. Hade samma dag långbrunch med Nårrko men det verkar som att jag föredrar att fota föremål framför människor.

Annat jag gjorde i veckan var typ att barnvakta H, luncha med min gudmor Astrid, catcha upp med Emma och Emma, dricka te med min bekanta Johanna som varit mycket i Jordanien, träffa familjemedlemmar etcetcetc…..

Och så i helgen var jag i Stockholm! Jag bara flänger ju, lel. Dansade, drack kaffe med vänner, köpte nya pjucks.

Hängde i Vitabergsparken med Norah och Richard i lördags då jag var bakis som få (vi hade varit på ett event i Solna kvällen före) och där träffade vi en pratglad äldre kvinna som vi hängde med i ett par timmar. Sånt man gör, liksom.

Var på kvällen och hälsade på min bror Jakob och hans Cecilia som bjöd mig på middag och punch. Jakob hade lagat världens godaste butternut squash-soppa. thx braaaah

På kvällen i lördags var vi på Botánica och såg ut så här. Jag, Norah, Axel och Sofie från Danmark; det lär inte festas så mycket ute i öknen på ett tag så jag behövde dansa av mig lite. Norah åker ju till London om två veckor så för henne ser det förvisso annorlunda ut. Är avis på något sätt – underligt att man alltid ska önska att man valde annorlunda. Men jag är övertygad om att jag inte varit nöjd då heller, det är nog resfebern som retar bara. Har varit hem och vänt ett knappt dygn för att säga hej till familjen och packa mina grejer. Och nu är jag alltså på väg. Anna kommer med båten i morgon bitti. Vi hörs igen när vi kommit fram, tycker jag! Kram

en bild på en glasstjorre, tankar om höst, yada yada

Hösten närmar sig. Min bästa tid på året och jag lämnar allt det vackra höstiga för något helt nytt. Det känns underligt och spännande, lite melankoliskt. Är motvilligt förväntansfull, eller kanske förväntansfullt motvillig, inför att lämna Norden. Men kanske mest av allt väntar jag stillsamt in resan. Nu vill jag mest vara i nuet. Det är mycket fint i luften här hemma också. Jag tänker på att jag lärt mig mycket det senaste året. Varit med om så mycket. Känt så mycket. Förra hösten var vi fast beslutna att maxa varje minut av det sista gymnasieåret. Och jäklar, jag vet inte om jag kunnat göra och känna och prova mer på ett år ens om jag hade försökt ännu hårdare. Det har dejtats, det har festats, det har kommit och gått SÅ mycket människor, det har gråtits, det har panikats, det har skrattats, det har delats upplevelser av alla dess slag. Vi reste, vi minglade och letade de hippaste festerna i Stockholm, vi skrev dikter och sökte nya uttryck, kände oss störst och vackrast i världen. Efter ett så omtumlande och händelserikt år är det svårt att önska något annat än lite balans tror jag. Så nu försöker jag bara vara. Landa i mig själv, växa inifrån, göra sånt jag mår bra av i stunden (oavsett om det innebär att kedjeröka och pimpla öl eller att meditera och sova nio timmar – yes mommy, I’m talking to you).

Med det sagt lever jag även nu i en ganska hetsig vardag. Jobbar i snitt sextio timmar i veckan vilket faktiskt inte känns så farligt efter den här sommaren. När jag är ledig försöker jag träffa så många som möjligt, bli så brun som möjligt, få undan ärenden, ha kul. Jag gillar ju det. Att känna att det finns en mening med varje dag. Att känna att jag utvecklas eller växer eller i annat fall fixar lite levebröd varje dag.

I sommar har jag lärt mig uppskatta regntunga himlar och lugnet som följer med dem. Jag har badat i stillsamma sjöar, i mörkt natthav och i stormvågor, jag har åkt på roadtrips, druckit bärs, skedat, hånglat,*insert övriga sommarklyschor*, till och med varit och seglat en sväng. Nu väntar två sista veckorna jobb. Och så ska jag suga livet ur åländsk september. Arrivederci!

Sommarens catch-up

Hej vänner! Hur står det till med er? Med mig är det ganska bra just nu. Börjar landa lite på fötterna, tror jag. Den senaste månaden har jag varit alldeles pirrig av otålighet inför att flytta från Åland. Jag vågar inte riktigt säga vart jag ska innan det är spikat, men jag och Anna väntar på svar i dagarna för en volontärplats/jobb vi sökt i september/oktober.

Sommaren har gått assnabbt och är snart slut. Det känns som att jag inte gjort något på hela sommaren för att alla bara jobbat hela tiden, men så känns det väl alltid och någonting har jag väl ändå fyllt ut tiden med.

Sommaren inleddes med en vecka på playan och på barerna (men mest på barerna) i Aten med mina bästa vänner. Har så sjukt mycket bilder därifrån men vet faktiskt inte om jag orkar visa allt. Det kanske får bli bara ett bildinlägg någon dag när jag hinner ha tråkigt.

En favvo. Vi spanade på killar på stranden, provade Ouzo (ingen hit för någon av oss) och upptäckte anarkistkvarteren i Exarchia. Aten är en berusande stad. I en drömvärld bor jag där en dag.

Är inte medelhavsmat och meze det bästa som finns? Speciellt när man har tio skålar alla kan plocka från.

På lediga dagar har jag ätit frukost i trädgården och solat… you know the drill. Legat och läst. Just nu har jag Jerusalem av Sally Salminen på hälft. Hamnade mitt i när jag helt plötsligt fick ett intensivt jobbsjok att tampas med, med tolv timmars dagar nästan varje dag i två veckor. Och nu är det svårt att ta upp den igen. Men den är fin. Sally Salminen var en åländsk/dansk prisbelönt författare och Jerusalem handlar om hennes år i staden på 1960-talet.

Jag har drabbats av singelhybris igen. Ett tydligt symtom är t.ex. att ta typ femtio selfies i veckan. Watch out for this one.

Har varit på knäppa efterfester där man badat bastu naken i trånga utrymmen med svenska b-kändisar, lyssnat på Oasis och druckit päronlikör, provat hattar och suttit naken i trädgårdar mitt i stan och rökt cigg klockan sju på morgonen. Eller badat naken med främlingar i allt för kallt vatten och efteråt har någon sjungit egenkomponerade visor tills det blir så sent att det inte längre går att sova för det är så ljust och alla sängplatser är baxade och alla snarkar och man är på en ö och man kommer inte därifrån.

Jag och Jenny min syrra har gjort det till en tradition att mest hänga under vattnet. Hon simmar i havet varje dag typ och tar med mig ibland.

Jag ordnade festival igen och jag tycker att det blev, om möjligt, än mer lyckat i år. I andra upplagan av Down by the Sauna valde vi att kasta ut gubbarna från scenen och samla alla unga kompetenta åländska artister + några akter från båda sidor om Östersjön. Det blev en fin mash-up av elektronisk improvisation, tonsatta dikter och pride-pop från Stockholm.

Jag har flyttat från min första egna lägenhet, i folkmun kallad Styris 🙁 Bor nu i mina föräldrars (tomma!) hus i en dryg månad innan jag beger mig utåt världen för att spara in på hyran. Här min boklåda – fick slut på flyttlådor och orkade inte hämta fler och så tyckte jag det blev ganska fint och pittoreskt att packa med sig böckerna i en äppellåda till det nygamla hemmet.

Satt i mina föräldrars trädgård igår kväll och försökte känna in platsen som min. Norah, Wilma och Sissel kom över och Anna hade med sig två flaskor vin och då hade jag och Wilma redan delat på en flaska cava. En spontan måndagkväll som blev sen. Det finns inget så fint i världen som att sitta ute i trädgården och vina mörka augustikvällar till ljudet av syrsor. Hade det varit så här jämnt i den här delen av världen hade jag aldrig flyttat härifrån. Kanske är det tur att novembermörkret är så jävligt. Nu är klockan åtta på morgonen och jag vaknade för två timmar sen och kunde inte somna om för det är så ljust och jag har mensvärk. Ligger bredvid en barbröstad Anna som snusar gulligt i sin egen armhåla. Är glad att få känna lite tillfredsställelse för första gången på länge efter en jävlig vår.