ISRAEL

Det är första november och jag anländer till flygplatsen i Tel Aviv. Det första jag möts av på flygplatsen är ett stort tryck på väggen i sionismens namn, och överallt finns unga soldater som balanserar maskingeväret på ena höften och en glass och en cigg i vardera hand. Det är ledigt, det är obrytt, det är självklart. Jag har en klump i halsen. Mina vänner i Libanon är rädda för israelisk invasion, för den israeliska statens försök till expansion. Det känns underligt att vara på andra sidan statsgränsen.

Tel Aviv har en obruten strandlinje. Sandstränderna är rena, anpassade för surfare och turister. Jag badar fast det redan är november och torkar sedan i solen. Jag doppar håret för inget dopp räknas om man inte dyker under vattenytan. Den principen har jag hållit på sedan jag var ett litet embryo till barn.

Min couchsurfing-host ger mig sina bästa local gems, och jag scannar stan på marknader, muséer, stränder, loppisar, caféer. Vi går ut och dansar på The Block, jag kommer in på nåder, är för ung egentligen. Musiken dundrar genom hela kroppen, ut i fingerspetsarna, när vi går ut från klubben står solen högt på himlen.

Jag har sunday blues men åker ensam till Haifa. Vandrar genom hela staden, klipper mitt hår hos en kille med hund, tar en öl på Masada St. och pratar med bartendern, en rätt tråkig kille, går hem till mitt hostel där jag hamnar i spirituella diskussioner med en 80-årig kvinna från Australien.

Haifa är en vacker stad och att ta sig fram till fots är en hiking-tur i sig självt. Vart man än vill gå så är det trappor som gäller.

 

Sen belönas man med vacker utsikt och då är det värt det.

 

Haifas viktigaste sevärdhet är the Baha’i Gardens. Det är vackert men man kan typ inte ta sig fram. Delar av trädgården är öppna några timmar om dagen, och i templet är bara ett rum öppet för allmänheten.

Så här ser det ut nerifrån mitt hostel. Mäktig syn ändå.

Jag träffar en vietnamesisk äldre kvinna, vi åker till Akko tillsammans, men där skiljs vi åt för jag är under tidspress, måste med tåget två timmar senare och springer praktiskt taget genom den historiska staden.

Besöker en moské och en synagoga och tittar på havet. Går genom korsfarartunnlar under marken. Går på museum. Sedan tar jag tåget till södra Israel, invid gränsen till Egypten, där jag spenderar de två följande veckorna, men mer om det senare va.

Salam Kanaan Art Gallery

Det är min sista morgon i Amman, Jordanien. Jag vaknar, gör yoga på mitt liggunderlag på mitt smutsiga hostel, hör folk utanför spela Despacido. Går ut i köket, gör frukost, kokar ägg. Äggen blir allt för löskokta och rinner ut över mina byxor när jag försöker äta dem med händerna. Jag snor ett bröd och en ostbit från personalen när de tittar bort och dricker en kopp te som redan hunnit kallna. Jag packar mina saker, något känns fel, något känns tokigt. Hjärtslagen alldeles under huden, de känns snabba och otaktfasta, varför svettas jag, varför är mina händer fumliga när jag ska stänga ryggsäcken. Jag djupandas och tar mig igenom det värsta, bibehåller det fundamentala lugnet. Jag lämnar mina grejer i rummet och går ut på gatan, slår numret till Jenny flera gånger, hon svarar inte. En man går fram till mig på gatan. Good morning, how are you, welcome to Jordan, where are you going, do you want to be my friend. I’m speaking on the phone, no I’m not interested, please, I’m busy. Sätter mig på en trappa, det rinner tårar längs med kinderna, jag känner mig så jävla utsatt och ledsen. Jag ringer Jakob och jag gråter. Jag känner ingen här, jag vill hem, människor gör mig så jävla liten.

Vi pratar i en halvtimme och jag lugnar mig och sedan hittar jag hit.

Det är ett stort café och de har en fin bakgård och jag är helt ensam här.

Ägaren säljer konst i lokalen, allt har han gjort själv, allt från ornamenten på väggarna till oljemålningarna.

På något sätt hittar man ändå ofta plåster när man känner sig ensam. Tjejen som jobbar i lokalen är in her twenties och hon ber om ursäkt för att hennes engelska inte är bra, I wish I could connect more with you. Som kompensation ger hon mig två prints, de är så fina och jag ska posta dem från Cypern elva dagar senare för att de inte ska förstöras helt i min ryggsäck.

Jag dricker en jordgubbsjuice, den tar länge att göra men jag har inte bråttom någonstans – eller jo visst, jag har så jävla skitbråttom för jag har glömt att checka ut från mitt hostel och utcheckningen var för tre timmar sedan men nu orkar jag inte ta tag i det riktigt ännu, måste lappa lite först.

Några timmar senare kliver jag på mitt flyg till Libanon och jag är glad att jag fick helas i en lugn oas inför nästa etapp.

Eight days in Lebanon

Från ett land till ett annat – förra fredagen satt jag ensam på en bar i Beirut och smuttade på en gindrink för första gången på veckor. Jag kände ingen i Libanon och varvade instagram med people-gazing. Höll tummarna för att någon skulle börja prata med mig. Jag avskyr att gå fram till folk – är alltid rädd för att störa, vill inte tränga mig på.

Som tur är fick jag vänner. Inte ens den sorten som man umgås med i brist på bättre sällskap, utan sådana vänner som man lovar att komma tillbaka för. Sådana man skulle kunna hänga med alltid.

 

Tareq som tog med mig till hans hemstad i syd. Där vi badade och spanade in ruiner och drack öl vid havet.

  

 

Sour heter staden förresten. Eller Tyre. Alla städer har dubbla namn. Det beror på att Libanon varit influerat av så många olika kulturer genom tiderna – romersk, grekisk-hellenistisk, arabisk, under 1900-talet av fransmännen.

Jag åkte till Tripoli också. Medan Beirut är en modern oas är Tripoli en tidsresa. Känt för sina marknader som tar plats i långa trånga gränder.

Hönsen slaktas live när man köper dem :'(

 

Gubbarna<3 Blev SÅ glad när de bad mig fotografera dem – jag tar ju alltid bild på folk i smyg annars men vågar aldrig fråga.

Förutom marknaderna fanns det ingenting att se i Tripoli. Stressigt, smutsigt, mycket folk, asläskiga män.

Jag blev kär i Libanon och också det som inte ryms med på bilderna – den nästan 10 000 år gamla staden Byblos med SÅ fina muséer, kyrkor, slott och strandpromenaden som är magiskt melankolisk. Beirut med alla dess barer, caféer, muséer, art spaces. Klubbarna och festkulturen, och framförallt libaneserna. Och maten. Tack Libanon, I will be back for you.

Hur balanserar man angstig drömmare på hemmaplan med öppen backpacker i världen?

På flygplatsen utanför Amman, Jordaniens huvudstad. Idag är det exakt en månad sedan jag landade – nu åker jag vidare till nästa äventyr. Till Libanon.

Det där med att bli en ny och glad person har mestadels inte varit någon utmaning för mig. När den yttre pressen på att se bra ut och vara cool och kultiverad men samtidigt inte för pretto i stort elimineras och garderoben där hemma byts ut mot ett par sandiga jävliga skor, rökluktande kläder och smutsiga strumpor, är det lättare att leva kravlöst. Utan förväntningar på sig själv och omgivningen. Att *vara någon* blir plötsligt så irrelevant – här är det ingen som förväntar sig något av någon. Och det har passat mig – jag som alltid sätter ribban för högt, jag som drillar och pushar och pressar mig själv för att vara cool, smart, någorlunda rolig, *fuckable*, har fått slappna av och bara vara – kommunicerat genom gester med arabiska kids, klappat kameler och tvättat mig med hjälp av vattenhinkar när duschen varit trasig. Men konfrontationen med storstaden blev en sjujävla krasch in i verkligheten.

För Amman bjöd på en sekulär miljö där jag kunde bära kortärmat, sminka mig och gå på konstmuseum (tänk, sånt som man tar för givet där hemma?), och det var en större omställning än jag tänkt mig, tydligen. Mina gamla troll gjorde sig påminda igen när det plötsligt blev relevant att ta ställning till den personliga identiteten igen.

Jo, det går att backpacka ensam fast man har social ångest och depressiva tendenser. Dessutom är jag rätt självgående och uppskattar egentid. Men det är kanske ändå inte helt problemfritt, det hade jag förträngt. Och nu flyger jag till ett nytt land där jag inte känner en kotte – och jag känner mig så  j ä v l a ensam. Och ointressant. Och jag längtar hem fast jag vet att där väntar ännu fler demoner. Så idag har det varit rätt tungt. I morse lyckades jag med nöd och näppe svälja en panikångestattack. Blev utstirrad på gatan för att jag grät och fick ringa Jakob för att inte tappa det helt. Fast sen mådde jag bättre efteråt och så hittade jag världens finaste café där jag var helt själv. En emotionell urladdning, det var bra tror jag. Så här inför nästa etapp av resan. Imorgon känns det bättre, förhoppningsvis.