ISRAEL

Det är första november och jag anländer till flygplatsen i Tel Aviv. Det första jag möts av på flygplatsen är ett stort tryck på väggen i sionismens namn, och överallt finns unga soldater som balanserar maskingeväret på ena höften och en glass och en cigg i vardera hand. Det är ledigt, det är obrytt, det är självklart. Jag har en klump i halsen. Mina vänner i Libanon är rädda för israelisk invasion, för den israeliska statens försök till expansion. Det känns underligt att vara på andra sidan statsgränsen.

Tel Aviv har en obruten strandlinje. Sandstränderna är rena, anpassade för surfare och turister. Jag badar fast det redan är november och torkar sedan i solen. Jag doppar håret för inget dopp räknas om man inte dyker under vattenytan. Den principen har jag hållit på sedan jag var ett litet embryo till barn.

Min couchsurfing-host ger mig sina bästa local gems, och jag scannar stan på marknader, muséer, stränder, loppisar, caféer. Vi går ut och dansar på The Block, jag kommer in på nåder, är för ung egentligen. Musiken dundrar genom hela kroppen, ut i fingerspetsarna, när vi går ut från klubben står solen högt på himlen.

Jag har sunday blues men åker ensam till Haifa. Vandrar genom hela staden, klipper mitt hår hos en kille med hund, tar en öl på Masada St. och pratar med bartendern, en rätt tråkig kille, går hem till mitt hostel där jag hamnar i spirituella diskussioner med en 80-årig kvinna från Australien.

Haifa är en vacker stad och att ta sig fram till fots är en hiking-tur i sig självt. Vart man än vill gå så är det trappor som gäller.

 

Sen belönas man med vacker utsikt och då är det värt det.

 

Haifas viktigaste sevärdhet är the Baha’i Gardens. Det är vackert men man kan typ inte ta sig fram. Delar av trädgården är öppna några timmar om dagen, och i templet är bara ett rum öppet för allmänheten.

Så här ser det ut nerifrån mitt hostel. Mäktig syn ändå.

Jag träffar en vietnamesisk äldre kvinna, vi åker till Akko tillsammans, men där skiljs vi åt för jag är under tidspress, måste med tåget två timmar senare och springer praktiskt taget genom den historiska staden.

Besöker en moské och en synagoga och tittar på havet. Går genom korsfarartunnlar under marken. Går på museum. Sedan tar jag tåget till södra Israel, invid gränsen till Egypten, där jag spenderar de två följande veckorna, men mer om det senare va.

Salam Kanaan Art Gallery

Det är min sista morgon i Amman, Jordanien. Jag vaknar, gör yoga på mitt liggunderlag på mitt smutsiga hostel, hör folk utanför spela Despacido. Går ut i köket, gör frukost, kokar ägg. Äggen blir allt för löskokta och rinner ut över mina byxor när jag försöker äta dem med händerna. Jag snor ett bröd och en ostbit från personalen när de tittar bort och dricker en kopp te som redan hunnit kallna. Jag packar mina saker, något känns fel, något känns tokigt. Hjärtslagen alldeles under huden, de känns snabba och otaktfasta, varför svettas jag, varför är mina händer fumliga när jag ska stänga ryggsäcken. Jag djupandas och tar mig igenom det värsta, bibehåller det fundamentala lugnet. Jag lämnar mina grejer i rummet och går ut på gatan, slår numret till Jenny flera gånger, hon svarar inte. En man går fram till mig på gatan. Good morning, how are you, welcome to Jordan, where are you going, do you want to be my friend. I’m speaking on the phone, no I’m not interested, please, I’m busy. Sätter mig på en trappa, det rinner tårar längs med kinderna, jag känner mig så jävla utsatt och ledsen. Jag ringer Jakob och jag gråter. Jag känner ingen här, jag vill hem, människor gör mig så jävla liten.

Vi pratar i en halvtimme och jag lugnar mig och sedan hittar jag hit.

Det är ett stort café och de har en fin bakgård och jag är helt ensam här.

Ägaren säljer konst i lokalen, allt har han gjort själv, allt från ornamenten på väggarna till oljemålningarna.

På något sätt hittar man ändå ofta plåster när man känner sig ensam. Tjejen som jobbar i lokalen är in her twenties och hon ber om ursäkt för att hennes engelska inte är bra, I wish I could connect more with you. Som kompensation ger hon mig två prints, de är så fina och jag ska posta dem från Cypern elva dagar senare för att de inte ska förstöras helt i min ryggsäck.

Jag dricker en jordgubbsjuice, den tar länge att göra men jag har inte bråttom någonstans – eller jo visst, jag har så jävla skitbråttom för jag har glömt att checka ut från mitt hostel och utcheckningen var för tre timmar sedan men nu orkar jag inte ta tag i det riktigt ännu, måste lappa lite först.

Några timmar senare kliver jag på mitt flyg till Libanon och jag är glad att jag fick helas i en lugn oas inför nästa etapp.