Eight days in Lebanon

Från ett land till ett annat – förra fredagen satt jag ensam på en bar i Beirut och smuttade på en gindrink för första gången på veckor. Jag kände ingen i Libanon och varvade instagram med people-gazing. Höll tummarna för att någon skulle börja prata med mig. Jag avskyr att gå fram till folk – är alltid rädd för att störa, vill inte tränga mig på.

Som tur är fick jag vänner. Inte ens den sorten som man umgås med i brist på bättre sällskap, utan sådana vänner som man lovar att komma tillbaka för. Sådana man skulle kunna hänga med alltid.

 

Tareq som tog med mig till hans hemstad i syd. Där vi badade och spanade in ruiner och drack öl vid havet.

  

 

Sour heter staden förresten. Eller Tyre. Alla städer har dubbla namn. Det beror på att Libanon varit influerat av så många olika kulturer genom tiderna – romersk, grekisk-hellenistisk, arabisk, under 1900-talet av fransmännen.

Jag åkte till Tripoli också. Medan Beirut är en modern oas är Tripoli en tidsresa. Känt för sina marknader som tar plats i långa trånga gränder.

Hönsen slaktas live när man köper dem :'(

 

Gubbarna<3 Blev SÅ glad när de bad mig fotografera dem – jag tar ju alltid bild på folk i smyg annars men vågar aldrig fråga.

Förutom marknaderna fanns det ingenting att se i Tripoli. Stressigt, smutsigt, mycket folk, asläskiga män.

Jag blev kär i Libanon och också det som inte ryms med på bilderna – den nästan 10 000 år gamla staden Byblos med SÅ fina muséer, kyrkor, slott och strandpromenaden som är magiskt melankolisk. Beirut med alla dess barer, caféer, muséer, art spaces. Klubbarna och festkulturen, och framförallt libaneserna. Och maten. Tack Libanon, I will be back for you.

Hur balanserar man angstig drömmare på hemmaplan med öppen backpacker i världen?

På flygplatsen utanför Amman, Jordaniens huvudstad. Idag är det exakt en månad sedan jag landade – nu åker jag vidare till nästa äventyr. Till Libanon.

Det där med att bli en ny och glad person har mestadels inte varit någon utmaning för mig. När den yttre pressen på att se bra ut och vara cool och kultiverad men samtidigt inte för pretto i stort elimineras och garderoben där hemma byts ut mot ett par sandiga jävliga skor, rökluktande kläder och smutsiga strumpor, är det lättare att leva kravlöst. Utan förväntningar på sig själv och omgivningen. Att *vara någon* blir plötsligt så irrelevant – här är det ingen som förväntar sig något av någon. Och det har passat mig – jag som alltid sätter ribban för högt, jag som drillar och pushar och pressar mig själv för att vara cool, smart, någorlunda rolig, *fuckable*, har fått slappna av och bara vara – kommunicerat genom gester med arabiska kids, klappat kameler och tvättat mig med hjälp av vattenhinkar när duschen varit trasig. Men konfrontationen med storstaden blev en sjujävla krasch in i verkligheten.

För Amman bjöd på en sekulär miljö där jag kunde bära kortärmat, sminka mig och gå på konstmuseum (tänk, sånt som man tar för givet där hemma?), och det var en större omställning än jag tänkt mig, tydligen. Mina gamla troll gjorde sig påminda igen när det plötsligt blev relevant att ta ställning till den personliga identiteten igen.

Jo, det går att backpacka ensam fast man har social ångest och depressiva tendenser. Dessutom är jag rätt självgående och uppskattar egentid. Men det är kanske ändå inte helt problemfritt, det hade jag förträngt. Och nu flyger jag till ett nytt land där jag inte känner en kotte – och jag känner mig så  j ä v l a ensam. Och ointressant. Och jag längtar hem fast jag vet att där väntar ännu fler demoner. Så idag har det varit rätt tungt. I morse lyckades jag med nöd och näppe svälja en panikångestattack. Blev utstirrad på gatan för att jag grät och fick ringa Jakob för att inte tappa det helt. Fast sen mådde jag bättre efteråt och så hittade jag världens finaste café där jag var helt själv. En emotionell urladdning, det var bra tror jag. Så här inför nästa etapp av resan. Imorgon känns det bättre, förhoppningsvis.

Strandromantik och 20 dagar i Wadi Musa

Fem dagar ensam i Jordanien och jag saknar Anna så det svider och värker. I tre veckor har vi umgåtts exakt varje dag – vaknat och somnat bredvid varandra, skrattat, fisit, gråtit lite grann men grälat förvånansvärt lite. Nu vänner, är jag ensam kvinna på resande fot i Mellanöstern. Det låter spännande och det är det väl också, lite väl spännande ibland för en finne med lätt socialfobi. En utmaning som heter duga. Jag skriver listor med tre saker som gjort mig glad varje dag för att hålla mig på fötter – i ärlighetens namn längtar jag hem och jag saknar mina människor. Men å andra sidan, när man står barfota i varm ökensand och lyssnar på tystnaden, då är det rätt häftigt att finnas i livet.

Sedan fem dagar tillbaka bor jag hos en konservativ beduinsk familj i öknen Wadi Rum och hjälper till med deras turismverksamhet. Sporttightsen är för utmanande, armarna ska täckas. Jag har fått lära mig att man som kvinna inte heller får skratta för högt – men det gäller nog bara bland främlingar. Kvinnorna i familjen är högljudda och växlar mellan skrik och sparkar till skratt och kramar. Jag har fått ett nytt namn, Ruwan heter jag här, och välkomnas som en del av familjen. Igår åt jag för första gången en måltid med enbart händerna som redskap – ris med kyckling som jag försiktigt petade bort. “Vegetariskt” kan i den här delen av världen innebära ris med kycklingssås utan kyckling – jag skrattar åt diskussionen på hemmafronten som gäller om det är moraliskt av snabbmatskedjorna att tillaga veganska hamburgare i samma ugn som de vanliga.

Men för att inte gå händelserna i förväg – för jag har dåligt med internet här och låser ogärna in mig med datorn i min ovilja att uppfattas som otacksam – så kan vi ta en snabb titt på veckorna i Wadi Musa med Anna. Världens bästa Anna.

I stallet där Anna och Abdallah krigar om vem som kan röka flest cigg på en dag (jag tror ändå Abdallah vann samtliga fighter med sina tre paket). Abdallah som gärna är lite för närgången så fort han får chansen. Som är snäll och gullig men helst på en armlängds avstånd.

Den högdräktiga åsnan får jobba på som vanligt trots att en unge nalkas i dagarna.

Noor, den kaxiga och lata med mycket energi att protestera.

Sofiana som vi räddade från svälten. Hon som tog mitt hjärta med storm. Lilla rädda busiga.

Vi rider i öknen och det börjar bli höstvinter – den varje dag så blåa sommarhimlen är de sista dagarna molntäckt, och det blåser kallt mellan bergen. En dag besöker vi Petra, såklart. Det blir en minnesvärd upplevelse. Petra är mycket större än jag väntat mig. Det tar timmar att vandra genom hela området, och bekväma turister som vi är tar vi långa vatten- och tepauser. Det är välbevarat och majestätiskt. Åk dit!

Jag är resruffig och tar en selfie för att illustrera. Vi träffar Mohammed med kajal som har en tatuering från Egypten. Han som jobbar i Petra med turisterna på dagarna och säljer hasch på kvällarna.

Anna min Anna!

Två dagars strandhäng i Aqaba med utsikt över Israel, Egypten och Saudiarabien -på en och samma gång. En mäktig upplevelse. Aqaba som en gång var en stor kuststad, men som reducerades till hälften då Israel invaderade på 60-talet. Fortfarande äger många av den äldre generationens jordanier hus på den israeliska sidan, men de nekas tillträde.

Anna får röka filtret då min kamera strular. Med tio år på nacken är den inte lika kvick längre, och bilderna blir bleka i jämförelse med verkligheten. Men jag har börjat uppskatta blekheten som ger en analog känsla, dämpade svärtade skuggor.

Fast man inte ska fotografera folk utan kläder kan jag inte låta bli – jag fascineras så mycket av bleka dallrande kroppar på turiststränder. Medelklass utan stil och eftertanke – det är så jävla gulligt på något sätt.

Det bor en lång orm på havsbottnet under bryggan – säkert lika lång som jag. Men den attackerar inte människor. Vi får mata fiskarna för strandvakten är kär i oss. Jag saknar det nu, att självsäkert gå bredvid Anna, inte behöva fundera över utomståendes blickar, det är hon och jag.

Beach baren är stängd trots högsäsong, kanske för att det är mitt i veckan. Men vi beställer två enorma och fruktansvärt starka drinkar och blir packade mitt på dagen. Vi har ju inte druckit mycket under våra veckor i Mellanöstern direkt, och alkoholtoleransen har tackat för sig vad det verkar. Simmar i poolen, skvätter vatten, skrattar åt håriga armhålor (våra egna).

Sen röker vi på balkongen, ligger nakna i sängen, twerkar (jag), kollar youtube (Anna). Går ut och äter middag i jordansk anda – bröd och tabbouleh, hummus, linssoppa, diverse röror. Anna äter friterade räkor och pommes, hon uppskattar att få äta med kniv och gaffel. Jag har glömt hur man gör och slänger dem över bordet.

Och så far vi på roadtrip med nyfunna vänner men lessnar ganska snabbt på dem. Vi diskuterar religion och kultur, fritidsintressen, drömmar, familj.

en lördag i jordanien

Lördag i Jordanien för två veckor sedan.

Vi satt på golvet i stallet och intog lunch med händerna. Vid det här laget är vi så vana att det börjar kännas onaturligt att äta med bestick, men för två veckor sedan blev jag ännu slagen på fingrarna “keep to your side of the bowl!” Vi åt galaya som vi gör var och varannan dag här. Tomater och lök ihopkokade med bönor – foul – som man skopar upp med bröd.

Efter lunch hjälpte vi Abdallah, som bor i stallet och sköter om djuren, och hans bröder att plocka oliver. Benen värkte viligt mycket efter några timmar, men nyhetsvärdet i aktiviteten underlättade.

Gubbarna ropade på arabiska till varandra. Jag lärde mig att oliv på arabiska är zaytun. De är ivriga att lära en språket, som tur är. När grannarna bjöd in oss på te en av våra första dagar drog de med oss runt i huset och pekade: Juice, azir. Kaffe, gawha. Svart te, chai aswad. Hur mår du, keef halak?

 

 

Getterna betade löst bredvid olivträden. “How come they don’t run away?”, frågade jag förundrat. Nu är jag inte så ovan vid den synen längre. När man är ute och rider får man räkna med att navigera bland diverse tama djur som får beta fritt i öknelandskapet – getter, åsnor, kameler, hundar.

Lagom till solnedgången skulle getterna vallas hemåt genom öknen. Det var häftigt – de följde efter gubbarna utan pådrivning och stannade på kommando.

Abdallah hoppade upp på en förskräckt Remaz och brände av ett varv mellan bergen.

Jag gosade med Elouise, och sedan gick solen ner. Solen går ner så fort här, man kan tydligt följa dess bana. Och stjärnhimlen är något utöver det vanliga. Vi fick ha ihjäl en orm som lurade i mörkret också, men det är en annan historia.