Things that itch//saker som skaver

Saker som skaver.

Att jag jämför mig med andra, jämt. Med bästa vänner, bekanta eller konstnärer. Är jag sämre än dem kan jag lika gärna sluta. Så därför håller jag inte på så jäkla mycket*. (*med konst å kultur å självförverkligande å skriverier)

…således tycks ingenting jag gör vara bra nog i egna ögon, knappast heller i andras. Rynkar på näsan åt egna formuleringar, klumpiga som underfundiga eller klyschiga, måste börja om och sen tappar jag bort mig, som nu, glömmer helt bort vad det var jag hade för lysande idé (ja, den sög nog egentligen, var nog inget att spara på, men jävlar vad jag suger som inte ens lyckas behålla kassa idéer i hjärnkontoret). Formuleringarna blir i slutändan oförståeliga och den röda tråden har gått om intet för länge sedan.

Ifrågasätter konsten och kulturen, har svårt att skilja på konst och kapitalisering av konsten numera. Vill ogärna bidra till det sistnämnda, men HUR? Hur vet en vad som är äkta, vad som är genuint, vad som är EN SJÄLV när en är trendkänslig så attans? Vem är något mer än en produkt av maskineriets intressen? SÄG MIG!

Stressar över att resultatet av de ovanstående spärrarna och hjärnspökena är att jag inte får någonting gjort, alls. Mer än deklarerar och betalar hyran i tid, kommer upp till jobbet om morgnarna. Mår helt okej med andra ord – överlever gör jag utan större kraftansträngningar. Saknar lite liv, bara. GE MIG LITE LIV.

analog shots 2016

Förra året i februari, precis när jag flyttade till Helsingfors i två månader, fick jag pappas analoga systemkamera. Den har använts relativt oflitigt sedan dess. Men häromdagen framkallade jag den första filmen, och blev rätt peppad på att framkalla nästa för det blev så himla fint tycker jag. Tyvärr tyvärr kom det ljus på slutet av filmen, så bilderna jag tagit de senaste månaderna blev förstörda. Fast det är ju också lite det som är spänningen med det hela, att inte veta.

När jag var relativt nyinflyttad fyllde Tara 19. Hon ställde till med en så jävla trevlig middag där t.o.m. jag stormtrivdes trots att jag knappt kände någon. Bedrift.

Om jag har en *bror* så är det nog denna snygga Hesa-man. Richard&jag har varit bästa kompisar ända sedan vi pussades i kuddrummet på eftis. Som åttaåringar figurerade vi i lokaltidningen poserandes med manuset till vår nya storsäljande roman, Rebecka och Ondskan. Han gick in på mig när jag förlorade oskulden och han lärde mig röka halsbloss i Stadshusbacken. Och ifjol var vi literally roommates i två månader i Helsingfors.

Kvällen innan min artonårsdag kom jag hem från Helsingfors och då drack jag vin&vodka med det strålande gänget ovan för första gången. Det har blivit mera vin&vodka sen dess, fast det visste jag inte då.

Skagen från bilresan i juni.

Chips&öl på Självstyrelsegården i augusti.

Swing&saft på Lilla Holmen.

På toa med Norah. Och resten av bilderna är borta.

Translate: Last year in February I moved to Helsinki for two months and at the same time my dad gave me his old film camera.And here is the result – 10 snaps from 2016.